Jag anser inte att jag kräver mycket.
Någon som älskar mej, och som vågar tala om det. Men jag nöjer mej med i början att bara veta att jag är omtyckt, och att personen i fråga är nyfiken på mej, vill känna mej mer och känner sej förälskad. Sen hoppas jag att det kommer efter hand.
För jag är ingen konstig människa, ser inte speciellt konstig ut, har ett trevligt sätt, KAN vara aningen reserverad och blyg till en början, men det anser jag själv bara är sunt.
Jag har humor och älskar att skratta, är human och ser det bästa i alla, är inte nedtryckande eller negativ.
Jag är ju en lyssnare, kanske har jag lyssnat för mycket, och inte gjort tillräcklig reklam för mej själv?
För jag känner ju att ju mer han visar av sej själv, ju mer intresserad blir jag.
Jag älskar hans sinne för humor, hans fräckhet och skratt. Hans sätt att retsamt driva med mej; en egenskap som jag alltid önskat hos en man.
Han gör mej mer intresserad, jag vill ha mer tid med honom, jag vill visa mer av mina känslor och få något tillbaka.
Men han drar sej undan ibland, han vill va för sej själv, han hör inte av sej.....Och då är jag endå inte en på-person, absolut inte.
Känns inte bra.
Men efter två sekunder i hans närhet finns inga fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar