Lilla mamma

Ja, vem är väl som mamma?
Ingen...
Jag vet, för min mamma har kommit att bli stommen i mitt liv just nu. I en svår tid med alltför mycket oro omkring mej, så har hon stått för tryggheten.
Hon har ringt var och varannan dag, kollat mej så jag äter & sover ordentligt, stuckit till mej pengar när hon vetat att jag har haft det knapert. Hon har lyssnat, uppmuntrat och gett mej råd.
De flesta har jag nog lyssnat till, men huvudsaken har varit att hon funnits där, hon har vetat hur saker och ting ligger till.
Utan mamma hade jag varken klarat mej psykiskt eller fysiskt. Jag blir ledsen när jag skriver detta, mest för att jag har hamnat i en sits där jag inte kan klara mej riktigt själv.
Man är ju vuxen och ska kunna ta hand om sej själv, men när väggen kommer emot med rasande fart ( för det är vad det handlat om, utbrändhet) då är det så skönt att någon i närheten kliver in och tar hand om en.....
Mammas sambo sa något så rörande, det träffade mej rakt i hjärtat när mamma talade om det... " Jag tycker synd om X, hon är inte glad...Jag ser det i hennes ögon " Han hade verkligen sett, det jag hade försökt dölja för så många med min glada mask.
Sånt fastnar i hjärtat.

Med dessa ord vill jag säga att jag är så tacksam för en handfull människor i mitt liv, med mamma i spetsen. Jag hade gått under annars.