I år ligger det inget rosa skimmer över julaftonsmorgonen, inget risgrynsgrötsdoftande frukostbord att sitta vid länge, länge...
Inget letande i Julstrumporna eller glädjetjut över julaftonens första julklapp.
Inga barnaögon som tindrar, ingen Kalle Anka på teven kl tre och mys i soffan med barnen tätt intill....
Nej, i år blir det en dyster promenad till griftegården, ensam. Pappa ska ha sitt julljus och den lilla Tomten brevid. Lika ensamna är vi båda.
Jag vet att detta är mitt val, men jag skilde mej aldrig från barnen.
Endå blir denna första julen en "ungkarlsjul" med för mycket glögg, för mycket självömkan och för lite kärlek.
Och jag kan inte va ensam, var finns ni andra ensamna föräldrar som inte griljerar skinka, utan bara längtar er fördärvade efter era barn??
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar